En sak som jag funderar mycket över och som är väldigt aktuell i mitt liv nu är detta - vad gör man - när man själv har mått väldigt dåligt och levt väldigt självdestruktivt, men lyckats ta sig upp och lämnat det bakom sig - med gamla vänner som fortfarande är djupt fast i skiten?

Jag vill ju bara bort ifrån den världen, bort från psyk, missbruk, ätstörningar och självskador. Anledningen är ren självbevarelsedrift. Jag är inte där, och känner inte att jag någonsin kommer att vara, där jag kan ha alla mina gamla destruktiva beroenden så nära inpå mig utan att bli väldigt påverkad och triggad. Det finns en anledning till, och det är att utifrån så är den världen bara djupt tragisk och tråkig. När man har upptäckt hur mycket annat det finns att lära och ägna sig åt, så blir det fruktansvärt tråkigt att sitta och diskutera mediciner, överdoser och olika sätt att skada sig på. Anekdoter från PIVA är inte längre roliga, bara hemska och stundom patetiska.

Sjävklart vill man finnas där när en vän mår dåligt, inte svika... Samtidigt som man själv känner sig så sviken, när ens vänskap ändå inte gör någon skillnad.

Jag känner mig så ensam. Jag längtar så efter att ha ett "normalt" socialt liv med "friska" vänner, men jag vet inte hur man gör?

Har ni några tankar om detta?

Jag har kommit in i en ond spiral som jag måste vända nu. Jag är så extremt stressad och kan verkligen inte slappna av. Jag somnar faktiskt ganska lätt för en gångs skull, men jag sover spänd som en fiolsträng och vaknar med huvudvärk och ont i hela kroppen, lika trött som när jag gick och la mig. Tänk vilken dröm det skulle vara att vakna utvilad. Jag ska snart till tandläkaren, då ska jag ta upp att jag behöver en bettskena, gnisslar ju sönder tänderna när jag sover. Och jag borde verkligen börja träna yoga igen. Ska nog försöka införa det som en daglig rutin. Överlag så jobbar jag mycket med mina tankar och min inställning nu. När jag har ett problem försöker jag analysera, vad det beror på och vad jag kan ändra i mitt beteende för att det ska bli bättre. Det är inte lätt, och lite extra svårt är det ju för mig som aspie att bryta vanor. Men det är det enda som fungerar. Jag har slutat tro på mediciner, särskilt all typ av lugnande och "vid-behovs"-mediciner. I längden tror jag att de gör mer skada än nytta.

Kört två lydnadspass med Isis idag, ett inomhus och ett utomhus. Har upptäckt att det finns små inhägnade bandy- eller hockeyplaner på gårdarna i hela bostadsområdet - perfekta att träna lydnad på :) Det går verkligen framåt, hon är så duktig min lilla busa. Vill så gärna hitta en bra kurs att gå och kunna åka och träna på brukshundsklubben, men det är så svårt när man inte har någon bil. Är man hund- och hästintresserad så är det nästan ett måste. Det är mitt nästa mål, som jag hoppas kunna uppnå i år!

Måste bara visa min säng... Har alltid, enda sedan jag var liten, velat ha en sänghimmel - och nu har jag änligen skaffat en :)

Har som ni märker inte orkat blogga den senaste tiden, men jag ska försöka komma igång igen nu.
Det har varit lite jobbigt, så det hade nog bara blivit gnäll-inlägg ändå. Har varit sjuk, trött och orolig. Men det är inte direkt något som har hänt, egentligen är allt som vanligt.

Men nu äntligen så börjar man kunna ana lite vår i luften, och jag känner hur livet sakta återvänder. Jag vill ha en förändring, jag är redo för nästa steg. Jag är trött på min negativa inställning till omvärlden. Jag är extremt socialfobisk, och även om jag verkar "våga" lite mer nu än vad jag gjort tidigare, så har min inställning inte förändrats det minsta. Jag är bokstavligt talat livrädd för andra människor. Den här rädslan, vet jag ju nu, kommer från min asperger-diagnos. Eftersom jag sällan vet hur jag ska bete mig i sociala situationer, har jag i rent självförsvar valt att undvika i stället för att riskera att göra fel. Och de gånger jag har gjort fel har effektivt avskräckt mig från att försöka igen.

Men jag anser att alla själva väljer sitt liv och sin situation, och nu är jag trött på denna rädslan. Den gör mig så mycket mer handikappad än vad aspergern gör mig. Jag kan heller inte styra över den diagnosen, men jag kan välja att styra mina tankar. Ett litet experiment: jag känner mig alltid illa bemött och ignorerad av andra - kan det vara så att det är mina förutfattade meningar om att människor är elaka och mitt avvisande kroppsspråk - som får folk att bemöta mig så - och inte deras inneboende ondska? Jag har konstruerat en utmaning åt mig själv. Varenda gång jag känner obehag och vill undvika en social situation, så ska jag uppmärksamma och konfrontera mina känslor, och sen göra tvärtom.

Nu när jag medvetet lägger märke till de här känslorna inser jag hur sjukt ofta de kommer, att jag lever med dem nästan ständigt. T.ex när jag är ute och går och möter en annan människa på trottoaren - direkt kommer obehaget, personen vill mig illa. Men jag kommer på mig själv med dessa tankar och tvingar mig själv att tänka om, till och med möta blicken och le, om jag är på det humöret. Men det viktigaste är att jobba med inställningen. Jag behöver inte söka upp situationer att exponera mig i (aldrig mer!), men jag får inte undvika situationer i vardagen som utlöser det här obehaget. Ett annat exempel; om jag är på väg ut, och hör en granne i trappan får jag panik och smiter snabbt in igen. Nu tänker jag istället varför är jag rädd för mina grannar? och tvingar mig själv att gå ut som planerat. Ett gäng som sitter och skrattar bakom mig på bussen, jag tänker direkt jävla as, de skrattar åt mig men kommer på mig själv och kontrar med nej, varför skulle de göra det?, tvingar mig själv att inte hoppa av, sjunka ihop i sätet och gömma mig. Att inte gå i försvar så fort någon tilltalar mig.

Alltså, detta är sjukt jobbigt. KBT på hög nivå. Men jag vill inte ha det såhär längre. Det finns så mycket jag vill göra, men inte vågar. Men nu samlar jag mod. 

Suck, en sådan period igen. Syftar på sömnlösheten som infunnit sig de senaste dagarna.
Saknar mina små piller mer än någonsin. Det tär och äter på mig. Avundas alla viljesvaga som så lätt kan ge efter för sina begär. För det kan inte jag. Bara en känsla såklart, egentligen är det ju något att vara glad över. 

Ska återgå till min bok, vill bara bli klar med den här jävla Twilight-sagan nu, så jag kan koncentrera mig på vardagliga ting igen. Blir alltid så ohälsosamt besatt av dessa magiska världar som jag önskar att jag levde i.

En annan sak som jag kan bli besatt av är speciella ord. Ibland så fastnar jag för ord som känns trygga och fina, och de blir mina mantran. Just nu tycker jag om trampdyna och nostryffel. Kan upprepa dem hur många gånger som helst.

Ganska lugn dag idag... Fixat med lägenheten, satt upp gardiner. Duktiga M som har sytt till mig, tack!
Nu ser här inte så "nyinflyttat" ut längre :) Fast jag behöver mattor och lampor. Och så vill jag så gärna ha upp lite konst på väggarna. Kommer kanske ha råd med en sak den här månaden. Så trist.

Funderar ibland på hur det känns för dem som får allting gratis. Det finns så mycket jag vill göra, som jag helt enkelt inte har pengar till. En egen häst hade varit min högsta önskan, men det är omöjligt och kommer nog att fortsätta vara det under många år till. Om det inte vore för att jag får det betalt av försäkringskassan, så hade jag överhuvudtaget inte kunnat rida, som tillsammans med hundar är mitt största intresse i livet. En egen hund fick jag spara till lääänge. En bil... Vilket annorlunda liv, när inte pengar står i vägen för allt man vill göra. Så vill jag ha det! Är inte alls avundsjuk.. ;P

Joar åkte hem idag, och det känns alltid lite jobbigt. Saknar honom redan.

Men jag försöker att andas ut och hitta lite lugn. Känner mig så fruktansvärt stressad, men har aldrig riktigt stannat upp och känt efter vad det är som stressar mig. Nu när jag tänker efter så är det två konkreta saker som jag faktiskt har anledning att känna stress över. Det är matten, som jag egentligen inte har några problem med och till och med tycker är kul. Men jag har haft så svårt att komma igång, att jag nu ligger jättelångt efter. Den andra saken är behovet av att hitta en dagmatte till Isis. Ensamträningen går redan mycket bättre, men mina två ridlektioner varje vecka är fortfarande lite för lång tid för henne att vara hemma själv.

Det är nog så jobbigt, men kanske inte livsavgörande... Ändå känns det som om jag springer för mitt liv. Och så vill jag inte ha det, när det inte finns någon anledning. Det är så viktigt att man gör sig själv medveten om vad som får en att må dåligt och sen jobbar aktivt för att förändra det. Annars kommer det aldrig att bli bättre. Kan bli så irriterad när jag ser människor fortsätta i samma mönster år efter år samtidigt som de påstår sig hata sina liv. Avskyr den här offermentaliteten. Ta makten över ditt liv och börja förändra det som inte är bra, lite i taget. Så ser i alla fall jag på det...

Jag mår ganska dåligt... Har den senaste tiden haft väldigt mycket mer ångest än vad jag brukar ha nu mera. 
Under dagarna är jag oftast väldigt upptagen och hinner inte känna så mycket, men på kvällarna/nätterna greppar den tag i mig. Två tankar följer alltid ångesten och kommer som ett brev på posten när jag mår så här. Först och främst en enorm paranoia och rädsla för att en viss person ska lämna mig och övertygelsen om att detta kan förhindras om jag bara går ner i vikt. Förnuftet säger mig att denna metod i slutändan brukar få motsatt effekt, men som vanligt hittar jag hela tiden tecken som stärker min övertygelse. En enda obetänksam mening eller ett tonfall förföljer mig ofta i veckor.

Har dock inga som helst tankar eller impulser att skada mig på något annat sätt. Varför skulle jag, det hjälper inte längre? Märker att situationerna som utlöser sådana tankar, vilka tidigare var oräkneliga, blir färre och färre. Det finns bara några få saker nu som skulle kunna få mig att skära eller överdosera igen. När jag tänker efter så är det nog bara två saker, och de behöver jag förhoppningsvis inte uppleva. Antar att det är väldigt stor skillnad mot tidigare, ett framsteg får man väl kalla det.

Rädslan för att bli lämnad och vissa ätstörda tankar blir jag nog aldrig av med. Inte heller suget efter pills, som är en tung börda, men jag har det under kontroll. Funderar dock på att ge upp för tillfället och göra slut på det jag har "vid behov", jag har ju alltid behov.. så har jag det ur världen sen.

Måste ta tag i mitt liv nu, skolan, allt... Isis är det som alltid håller mig uppe trots allt, jag har en lång väg kvar till botten fortfarande och lyckas alltid vända i tid.

Nu börjar jag äntligen känna mig lite friskare :) Har till och med trotsat kylan och spenderat flera timmar ute med Isis idag, men hemskt är det.

Agerade privarlärare åt duktiga Katten och hjälpte till med läxorna. Trevligt, om jag bara kunde vara lika duktig på att göra mina egna!

Om bara vintern kunde vara över. Med ljuset kommer mitt humör att stiga, och jag längtar så efter solen. Trodde jag aldrig, när jag var en liten svartrockare och skydde den som pesten :) Nu vill jag ha liv och värme.
Äntligen ska jag få en inglasad balkong, som jag ska göra om till en grön oas. Jag ska odla tomat, chili och en massa ört-kryddor. Ska ställa ut ett stort klösträd med hyllor till katterna. Det kommer bli deras älsklingsplats att ligga och spana ut.

Det ska bli roligt att flytta nu. Flytten är det perfekta startskottet för alla andra nystarter jag nu behöver göra. Men vintern är handlingsförlamande, man kan inte leva i kylan och fastnar i sina gamla rutiner av dålig mat, av att sova hela dagarna. Tröttheten som tar över allting, den övertar till och med livsglädjen.

Var kom den här ångesten ifrån? Mår så dåligt nu och har knappt sovit på flera dagar.
Hatar de här sömnlösa perioderna, jag klarar det inte. Tror jag ska försöka få tag på min läkare i morgon och se om jag kan boka en tid. Vill prova en annan vid-behovs sömnmedicin. Har tagit mina propavan nu, men jag hatar sådana piller. Blir trött i kroppen på gränsen till förlamning men ligger ändå vaken med ångest plus att dagen efter blir helt seg och förstörd. Och så vet jag ju att det finns andra piller som jag sover jättegott och vaknar pigg och utvilad av..
De här perioderna utan sömn har varit ständigt återkommande under hela mitt liv, och har jag väl hamnat där är sömntabletter det enda som kan bryta.

Känner mig så sviken av någon anledning. Sviken och besviken.
Borde kanske prata om det med personen det gäller, men vad hjälper det.. man kan inte förändra människor.

I de här mörka stunderna längtar jag alltid tillbaka till den tiden då dessa känslor hanterades snabbt och effektivt. Det skulle vara så lätt.. men ändå är det inte det längre, det är något som hindrar mig. Jag vet inte riktigt vad.. Isis kanske, utan tvekan hade jag haft betydligt fler återfall om jag inte hade haft ansvar för henne. Kanske är det något mer.. jag vet bara att jag längtar tillbaka ibland.

Suck. Hoppträningen gick i alla fall bra.

Lite ensam och ledsen i kväll... Har en massa jobbiga saker hängandes över mig som jag borde ta tag i, som att ringa till Komvux och höra varför jag inte har fått något antagningsbesked än. Väntar på två jätteviktiga beslut från försäkringskassan, det borde inte bli några problem, men man vet aldrig. Dessutom känns här just nu så fruktansvärt trångt och instängt, det ska bli så skönt att flytta.. (för er som inte vet så ska jag flytta till en stor tvåa i februari)..

Hatar den här känslan, när hela kroppen känns fel. Jag är ju så känslig för temperaturer, har jättemycket tjocka kläder på mig ute för att inte frysa ihjäl men så fort jag kommer in inomhus så får jag panik och håller på att kvävas av alla kläder och dö av värmeslag innan jag hinner ta av mig dem. Så känns det nu, fast med själva kroppen, vill bara klösa mig ur huden.

En bra sak, idag hittade jag äntligen en bra sele till Isis. Svårt att hitta en som sitter bra på en dobermann, eftersom hon är så smal men ändå har så djup bröstkorg, men denna satt perfekt. Och jag hade verkligen inte råd, men jag var ju tvungen :) Och så har jag hittat en bok som jag så gärna vill beställa, Control unleashed heter den, verkar superintressant. Om hundträning såklart... Ge mig pengar! :P

Igår såg jag klart Dexter, så nu har jag inget att göra om nätterna.. Det slutade jättehemskt, det var nog det som utlöste mitt smått dåliga mående och obehagskänsla. Så en varning till Tiger! ;)  Funderar på vad jag ska titta på för serie nu. Det får väl bli säsong två av antingen Prison Break eller True Blood. PB är inget bra på kvällen, det är alldeles för spännande.. så True Blood får det bli! Jag är serie-narkoman, en bra serie är bland det bästa jag vet.

En bild på mig, Isis och den senaste familjemedlemmen Grisis:



Godnatt. Joar jag saknar dig...

Såå glad idag, för hopptävlingen gick bra :) Det var en clear-round hoppning, och vi fick en felfri runda.
Första gången jag lyckades ta mig runt en hel bana felfritt på den här hästen, hon är väldigt het på hinder så det brukar bli en del volter. Så jag är mycket nöjd! Har precis börjat rida henne, och tycker redan mycket om henne.
Det är en förbannelse, önskar att jag hade råd med egen häst. Jag vill äga alla djur jag har hand om, för att slippa dessa plågsamma och oundvikliga avsked när man tar hand om andras djur. Har fäst mig vid många ridskolehästar i mitt liv redan, och det blir alltid jobbigt. Hoppas jag får rida henne länge till iaf!

Isis är i alla fall min på riktigt och henne kan ingen ta ifrån mig :) När jag tänker på hur hårt jag jobbat under flera år för att kunna ta hand om en egen hund, och med hela min omgivning emot mig, kan jag inte känna mig annat än nöjd. Jag stryker hennes huvud i mitt knä och känner att jag har lyckats med något viktigt och avgörande, en stor känsla.
Jag menar helt och hållet allvar när jag säger att det som motiverade mig till att kämpa mig upp från botten av självskador och missbruk, inläggningar och högar med mediciner var min stora längtan efter en egen hund. Ingen kunde förstå hur mycket det betydde för mig - kanske förstår några idag, när de ser hur hårt jag jobbade och hur jag har läkt sedan hon kom in i mitt liv. 

Har också en annan ängel att tacka, som trots att det var över ett år sedan vi skiljdes finns i mina tankar varje dag. En stor sorg och saknad, evig kärlek.. 





Älskar ofta mina djur mer än jag älskar mina människor.

Så var julen avklarad då.. och jag får väl ändå säga att det var helt okej i år.
Bara hemma i Malmö hos mamma, syster och hennes pojkvän, utan en massa släkt, mycket skönt. 
Även juldagen spenderades där och då var Joar också med. Jag och syster med våra respektive hade spelkväll och det blev flera äkta skratt. Är mycket glad över att vi hittat tillbaka till varandra!

Men nu är det väldigt skönt att vara hemma i min egen lägenhet, totalt utmattad av allt socialt umgänge. Och att spendera för mycket tid hemma hos mamma gör mig trött, av andra anledningar också. Får sådan stark ångest ibland när jag påminns om den tiden då jag fortfarande bodde "hemma". När jag fortfarande var ensam i min värld, innan jag krossade murarna, då ville jag verkligen dö. Det har jag inte velat senare, även om mitt dåliga mående för omgivningen tog sig allt mer extrema uttryck. Då mådde jag ändå bättre än vad jag gjorde då, innan. Men tiden läker, och idag kan jag leva med min ångest.
 
Har ett "tacka-för-julklappen-samtal" kvar att ringa bara.. Och självklart vill jag tacka, men att ringa är fruktansvärt jobbigt! Blev iaf glad för mina julklappar, får väl lägga upp lite bilder sen :) Isis blev också glad, hon fick en stor rosa latex-gris som grymtar när man trycker på den, en klar favorit!

Ska vara med i hopptävling imorgon, roligt med mycket nervöst.. får väl se hur det går. Så jag borde verkligen gå och lägga mig, men först ett avsnitt av söta Dexter!