Nyss hemkommen från ett kort men trevligt besök hos Katten... uppskattar så den totala ärlighet vi har mot varandra.
En vän ska våga säga sanningen även när lögner är lättare. Och hade jag hört "kan du inte gå hem nu" av någon annan så hade jag tagit illa upp, men inte av min kissekatt - vi känner varandra för bra.

Vad ska jag skriva om egentligen? Det är ju så mycket lättare när allt är skit och man inte vill leva, då har man alltid något att skriva om... happy people have no stories, för att citera Berny. Jag har ju ett lite annorlunda tidsperspektiv, eller rättare sagt, jag har knappt någon tidsuppfattning alls. Jag upplever inte mitt liv som en rad av händelser som följt varandra, föreställ dig att ta alla händelser i ditt liv och lägga dem i en shaker och skaka om, så upplever jag minnen. Jag kan inte se mitt liv som en linje, att saker har lett fram till till varandra och till nuet - nu är det såhär och då känns det som att det alltid har varit så. Och jag har så svårt för att greppa att alla inte lever i min värld och fungerar som jag. T.ex. när jag skadade mig själv tidigare så kunde jag absolut inte förstå att andra kunde låta bli och var fast övertygad om att de som lyckades sluta eller aldrig började i själva verket inte mådde så dåligt. Så fel jag hade där, men nu när jag har hittat nya strategier så kan jag inte förstå varför alla andra inte bara kan göra det också? Jag kan inte hjälpa det, jag skyller på diagnosen :P 

Imorgon åker jag hem till Malmö över julen, det ska bli trevligt. Längtar efter att återse min själasyster, Indy och så längtar jag såklart efter Joar <3