back to life.
Har försökt att återskapa lite ordning idag. Tvingade mig själv att gå upp i tid och gå en promenad med Isis. Diskade och städade lite. Sen gick vi in mot stan för att möta en annan matte och hennes hund. Behöver träna Isis mycket mer med andra hundar, så det är ju jättebra om man kan hitta andra hundägare som också vill det! Vi började med att gå en liten runda. Mycket bra träning att bara kunna gå och slappna av med nya hundar utan att stressa upp sig. Det var inga problem alls. Sen blev det bus och lek plus lite mer träning i rastgården.
Men fy fan vad slut jag blev bara efter en liten stund. Kände mig helt off och var helt utmattad när jag gick hem. Det finns ingenting i hela världen som är så jobbigt och ansträngande för mig som att träffa nya människor. Men jag vill ju så gärna. Varför måste det vara såhär, går det att lära sig att vara social? Jag har ju lärt mig så mycket annat, som kommer naturligt för "vanliga" människor. Kanske kan jag lära mig detta också?
Sömnen är fruktansvärd. Jag ligger inte vaken, jag sover, men är lika utmattad när jag varknar som när jag gick och la mig. Spänner och vrider mig i sömnen, vaknar med hjärtklappning och ont i leder och muskler. Provar med propavan i kväll, får se om det gör mig mer avslappnad. Efter eftermiddagens samtal med terapeuten så kändes det ändå lite bättre. Han är bra att ha! Men idag var det näst sista gången. Det känns lite sorgligt och lite skrämmande. Jag har fått träffa honom varje vecka i tre år nu. Men jag är redo.
cocoon
Extremt socialfobisk kanske man kan säga. Det här med att bo i lägenhet är egentligen något som jag avskyr och har väldigt svårt för. Att ha så många främmande människor vägg i vägg, jag kommer aldrig undan dem. Att möta någon i trappan är en mardröm.
Det låter kanske osympatiskt då alla dessa främlingar inte har gjort mig något... Jag ska förklara hur det känns för mig. Alla människor har en privat sfär runt om sin kropp. Hur stor denna är skiljer sig åt i olika kulturer och naturligtvis är den olika stor beroende på vilka relationer vi har till människorna omkring oss. En nära vän eller en partner kan komma alldeles intill utan att det känns obehagligt. Men om en total främling ställde sig med ansiktet tio centimeter från ditt bara för att fråga om vägen, så skulle det upplevas som konstigt och hotfullt.
När jag mår såhär som jag gör nu så är min privata sfär ca hundra meter i diameter. Kommer främmande människor inom den gränsen så mår jag fruktansvärt dåligt, känns precis som om någon stod och skrek dig rakt i ansiktet. Tänk dig att inte ha någon hud, ingen barriär mellan dig och omvärlden. Jag känner grannarnas närvaro från andra sidan väggen, för att inte tala om alla hundratals människor i husen bredvid, och vill bara springa ut i skogen och gömma mig. Som autisktisk gör det fysiskt och psykiskt ont när omvärlden tränger sig på och bombaderar mig med sinnesintryck, eller som nu bara med sin existens.
Känslan säger mig att alla människor är onda och vill mig illa. Bussresan hem från stallet var fruktansvärd, ett skrikigt tonårsgäng bakom och bredvid mig. Äckel och skräck, har fortfarande inte kunnat skaka av mig känslan av hat.
Om jag bara kunde få ha två saker i mitt liv nu så skulle allting bli så oerhört mycket bättre och lättare - en bil, så att jag slipper använda kollektivtrafik och ett hus, så att jag slipper ha så många grannar. Mycket bättre!
automatisera och generalisera
Snart dags för samtal med terapeuten. Vi håller på att gå igenom boken Vad innebär funktionshindret - Att leva med autism/AS kapitel för kapitel och idag är vi på avsnittet som handlar om automatiserig, att göra saker automatiskt utan att behöva tänka, och generalisering. Två saker som jag har svårt för, särskilt generalisering. Får se vad vi kommer fram till. Tycker om mina samtal nu, när jag slipper vidriga exponeringsövningar och inte har så mycket jobbigt att ta upp egentligen. Haha, kanske ett tecken på att det börjar bli dags att avsluta terapin? Har ju bara några veckor kvar nu... Det bästa med att jag fick min diagnos är att efter det så slapp jag alla hemska exponeringsövningar i behandlingen - just eftersom jag har svårt att generalisera så blir sådana övningar ganska meningslösa! Det gör mig absolut ingenting ;)
Det här med empati
Vi pratade ganska mycket om det här med empati. Att tydligen saknar jag helt förmåga att känna empati på ett normalt sätt... vet inte riktigt vad jag känner över det. Jag tycker inte att jag är oempatisk. Men jag har väldigt svårt för att relatera till och dela andra människors känsloupplevelser. Jag blir inte ledsen för att någon annan (närstående) är ledsen, så länge inte det som gör personen i fråga ledsen också gör mig ledsen. På samma sätt kan jag inte heller dela någon annans glädje. Är det så för andra? Att man blir ledsen eller glad för att någon man bryr sig om är ledsen eller glad, utan att orsaken har något med en själv att göra? Min terapeut förklarade att det är för att man identifierar sig med vad andra känner och upplever och på så sätt till viss del kan dela känslan, men att jag inte kunde det.
Oftast blir jag väldigt besvärad när andra har starka känsloupplevelser som inte direkt rör mig, för då vet jag inte hur jag ska bete mig... Vill bara att allting ska återgå till det normala. Det är knepigt, för det är heller inte så att jag inte bryr mig. Absolut inte! I tanken så bryr jag mig, men jag saknar känslan.
Ett litet citat från boken, om något annat som jag ofta råkar ut för:
Det kan också hända att vi som har autism/AS vill diskutera ett samtalsämne längre än de andra. Då finns det risk för att vi uppfattas som tråkiga eller tjatiga.
Haha, detta gör jag tydligen hela tiden, fast jag inte själv är medveten om det. Men vadå, om jag tycker att någonting är roligt att prata om så vill jag väl prata om det igen (och igen), oavsett om jag precis har haft samma diskussion! Det är väl inget fel med det? :P
blekta ränder?
Natt igen... Borde försöka sova, men kommer inte ifrån den gnagande oron i magen. Vill bara att det ska bli måndag så att jag kan ringa försäkringskassan och försöka få lite koll på läget!
I och med att jag skaffade hund så försatte jag mig i en helt ny situation - nämligen en där jag inte bara har ansvar för mig själv längre. Det är lite skrämmande, för plötsligt har jag ingen snabb utväg om saker och ting inte skulle gå som jag vill. Jag ska förklara hur jag menar... Innan så förstod jag aldrig vad folk menade när de gnällde om sina problem med försäkringskassan och olika myndigheter. Kommer ihåg en tjej i min terapigrupp för flera år sedan, som mådde så dåligt och var i så stort behov av en sjukskrivning. Hon var så ledsen för att försäkringskassan inte beviljade henne det, fast jag fattade aldrig vad som var problemet.. - det var väl bara att ta en överdos så kunde de ju bedöma hennes arbetsförmåga bäst de ville, när hon var inlagd med LPT?
Ja, så resonerade jag då. Men nu kan jag inte bara fly längre, nu måste jag stanna och kämpa.
Ibland så tror jag att jag använder Isis som något slags "säkerhetsbeteende". Tvånget att skada sig kan vara så starkt och känslan av misslyckande när man låter bli svår. Man borde förstås känna tvärtom, att det är ett "lyckande" att stå emot, men så har jag faktiskt aldrig känt. I stället säger jag att jag inte "kan" skada mig nu när jag måste ta hand om henne, för att slippa erkänna för mig själv att jag kanske faktiskt inte vill längre, att det känns..fel?
Att bli "frisk" är ett trauma i sig. Att förlora det som varit ens identitet under så många år och stå helt naken utan skydd. Jag är nog så gott som frisk från mitt självskadebeteende, min depression och panikångest. Jag mår för det mesta bra. Men jag har fortfande aspergers, och den problematiken som det för med sig kommer jag alltid att leva med. Så jag har inte längre någon plats på psyk, men klarar heller inte av en plats "ute i samhället". Jag mår bra så länge jag får leva ostört i min värld och pyssla med det jag tycker om. Och nu känns den världen hotad.
Nu är detta nog bara katastroftankar, och jag har ju LSS och aktivitetsersättningen säkrad för minst ett och ett halvt år till, men är bara så rädd att jag inte ska kunna fortsätta med ridningen och att det ska bli krångel med den nya lägenheten. Kanske små problem när man vet hur försäkringskassan behandlar många andra, men för mig är det livsviktigt. Det är ju lite kul med aspergers, så länge jag får ha saker och ting precis på mitt sätt (och så är det nu) så fungerar jag riktigt bra, men mista lilla rubbning så rasar ALLT.
Standing still.
Jag vill så mycket, och just nu känner jag verkligen hur begränsad jag är.
Mitt liv är så begränsat av min diagnos. Det finns saker jag vill göra som jag helt enkelt aldrig kommer att klara.
Nej, det går inte bara man vill. Nej, jag kan inte övervinna allting. Vissa egenskaper och färdigheter som jag behöver för att uppnå vissa mål kan jag inte lära mig, för de bitarna fattas helt enkelt i min hjärna. Och det suger.
Jag vill bara hem nu, så jag kan byta om till mina "autistiska kläder" (typ mjukisbyxor och tjocktröja) som inte gör ont. Mina "snyggkläder" är hemska för tillfället, sitter alldeles för hårt och sticks. Jag har också sådana dagar. Kylan gör till och med mer ont än vanligt. Jag vill ligga och flyta i en sån där mörk och tyst tank, helt utan sinnesintryck. Vill ha en sån hemma!
Kom just på att jag glömt ta min medicin idag. Kan det ha med saken att göra tro..?
Hade i alla fall en trevlig pratstund innan idag, med finaste Indy och nu ska jag få en välbehövlig dos av Bästis.
tisdagkväll.
En vän ska våga säga sanningen även när lögner är lättare. Och hade jag hört "kan du inte gå hem nu" av någon annan så hade jag tagit illa upp, men inte av min kissekatt - vi känner varandra för bra.
Vad ska jag skriva om egentligen? Det är ju så mycket lättare när allt är skit och man inte vill leva, då har man alltid något att skriva om... happy people have no stories, för att citera Berny. Jag har ju ett lite annorlunda tidsperspektiv, eller rättare sagt, jag har knappt någon tidsuppfattning alls. Jag upplever inte mitt liv som en rad av händelser som följt varandra, föreställ dig att ta alla händelser i ditt liv och lägga dem i en shaker och skaka om, så upplever jag minnen. Jag kan inte se mitt liv som en linje, att saker har lett fram till till varandra och till nuet - nu är det såhär och då känns det som att det alltid har varit så. Och jag har så svårt för att greppa att alla inte lever i min värld och fungerar som jag. T.ex. när jag skadade mig själv tidigare så kunde jag absolut inte förstå att andra kunde låta bli och var fast övertygad om att de som lyckades sluta eller aldrig började i själva verket inte mådde så dåligt. Så fel jag hade där, men nu när jag har hittat nya strategier så kan jag inte förstå varför alla andra inte bara kan göra det också? Jag kan inte hjälpa det, jag skyller på diagnosen :P
Imorgon åker jag hem till Malmö över julen, det ska bli trevligt. Längtar efter att återse min själasyster, Indy och så längtar jag såklart efter Joar <3
fucking freezing!
Hade jätteont i axeln när jag vaknade i morse, sen har det gjort ont hela dagen, men efter att Anna gått blev det helt outhärdligt. Fick åka hem innan jag var klar med allt, och jag har ändå en väldigt hög smärttröskel, ville bara lägga mig ner på gatan och skrika. Efter att jag varit hemma en liten stund kändes det bättre så då gick jag in till stan igen, med Isis denna gången. Handlade klart det sista och lät henne busa av sig i rastgården.
Jag mår inte bra när det är så här kallt. Naturligtvis fryser alla nu, men för mig är det ren TORTYR. Känns inte som att andra blir så påverkade av kylan? När man har asperger så kan man vara väldigt känslig för temperaturer och det är jag, både stark kyla och värme. Det gör så ont i hela kroppen att jag bara vill dö!
Så här års är det inte så kul att tvingas ut av hunden, men jag gör det såklart ändå.. tur att Isis är en kortpälsad tunnis som inte heller tycker om kyla några längre stunder.
Hemska tanke, måste snart bege mig ut IGEN och överlämna julklapp till ett stycke Katt. Men det är hon väl värd, bara hon bjuder mig på lite godis när jag kommer fram! ;)
Frozen in time.
Händelselös dag idag... långpromenad med Isis, handlat på ICA, spelat City of Eternals.
Känns lite konstigt att vara helt ledig, varken skola eller ridning, inga tider att passa alls. Då blir det lätt lite fel, jag tappar all tidsuppfattning och går helt in i mig själv och min egen värld. Där trivs jag ju i och för sig ganska bra, men det är tur att jullovet är ganska kort! Även om det kan vara skönt så tycker jag inte om när jag isolerar mig och tappar kontakt med omvärlden, för det blir en sådan stor ansträngning att få tillbaka den sen. Glömmer helt bort hur man "gör" när man umgås. Pga diagnosen är det inget som kommer naturligt precis, alla dessa färdigheter man måste lära sig och träna på.. *suck* Så skönt att de flesta jag umgås med också har någon form av autism då! När jag leker med Katten kan vi ibland ha långa och intensiva diskussioner medans vi båda sitter och tittar åt varsit håll eller så sitter vi bara och pillar med vårt eget och glömmer nästan bort att den andra är där. Blir så facsinerad (och avundsjuk) när jag studerar "vanliga" sociala människor, som bara kan småprata med sådana som de inte känner så bra överallt och när som helst! Försöker höra exakt vad det är de säger, snappa upp fraser att lära mig, knäcka mysteriet "småprat", utan att lyckas.
Blev i alla fall sugen på att lära Isis ett nytt trick idag, att städa undan sina leksaker och lägga tillbaka dem i sin leksaks-korg :)
Jag har börjat med att dela upp det i två delmoment, att stoppa huvudet i korgen och att plocka upp en leksak från golvet och hålla den i munnen. Detta lärde hon sig mycket snabbt och nästa steg blir att kedja ihop dessa två moment så att hon plockar upp leksaken och släpper den i korgen! Kanske Katten kan hjälpa mig att filma imorgon så ni får se klickerträning in action?
