Natt igen... Borde försöka sova, men kommer inte ifrån den gnagande oron i magen. Vill bara att det ska bli måndag så att jag kan ringa försäkringskassan och försöka få lite koll på läget!

I och med att jag skaffade hund så försatte jag mig i en helt ny situation - nämligen en där jag inte bara har ansvar för mig själv längre. Det är lite skrämmande, för plötsligt har jag ingen snabb utväg om saker och ting inte skulle gå som jag vill. Jag ska förklara hur jag menar... Innan så förstod jag aldrig vad folk menade när de gnällde om sina problem med försäkringskassan och olika myndigheter. Kommer ihåg en tjej i min terapigrupp för flera år sedan, som mådde så dåligt och var i så stort behov av en sjukskrivning. Hon var så ledsen för att försäkringskassan inte beviljade henne det, fast jag fattade aldrig vad som var problemet.. - det var väl bara att ta en överdos så kunde de ju bedöma hennes arbetsförmåga bäst de ville, när hon var inlagd med LPT?
Ja, så resonerade jag då. Men nu kan jag inte bara fly längre, nu måste jag stanna och kämpa.

Ibland så tror jag att jag använder Isis som något slags "säkerhetsbeteende". Tvånget att skada sig kan vara så starkt och känslan av misslyckande när man låter bli svår. Man borde förstås känna tvärtom, att det är ett "lyckande" att stå emot, men så har jag faktiskt aldrig känt. I stället säger jag att jag inte "kan" skada mig nu när jag måste ta hand om henne, för att slippa erkänna för mig själv att jag kanske faktiskt inte vill längre, att det känns..fel?

Att bli "frisk" är ett trauma i sig. Att förlora det som varit ens identitet under så många år och stå helt naken utan skydd. Jag är nog så gott som frisk från mitt självskadebeteende, min depression och panikångest. Jag mår för det mesta bra. Men jag har fortfande aspergers, och den problematiken som det för med sig kommer jag alltid att leva med. Så jag har inte längre någon plats på psyk, men klarar heller inte av en plats "ute i samhället". Jag mår bra så länge jag får leva ostört i min värld och pyssla med det jag tycker om. Och nu känns den världen hotad.

Nu är detta nog bara katastroftankar, och jag har ju LSS och aktivitetsersättningen säkrad för minst ett och ett halvt år till, men är bara så rädd att jag inte ska kunna fortsätta med ridningen och att det ska bli krångel med den nya lägenheten. Kanske små problem när man vet hur försäkringskassan behandlar många andra, men för mig är det livsviktigt. Det är ju lite kul med aspergers, så länge jag får ha saker och ting precis på mitt sätt (och så är det nu) så fungerar jag riktigt bra, men mista lilla rubbning så rasar ALLT.