Ojoj, vad jag missköter min stackars blogg... Men jag har bara inte orkat, har mått ganska dåligt den senaste tiden och varit extremt stressad. Jag har väl som det så fint heter tappat min struktur i vardagen, och för en aspergare är det förödande. Det har varit lite kaos i huvudet, har inte orkat med att laga mat eller städa, skolan eller nånting alls (föutom Isis såklart).

Har försökt att återskapa lite ordning idag. Tvingade mig själv att gå upp i tid och gå en promenad med Isis. Diskade och städade lite. Sen gick vi in mot stan för att möta en annan matte och hennes hund. Behöver träna Isis mycket mer med andra hundar, så det är ju jättebra om man kan hitta andra hundägare som också vill det! Vi började med att gå en liten runda. Mycket bra träning att bara kunna gå och slappna av med nya hundar utan att stressa upp sig. Det var inga problem alls. Sen blev det bus och lek plus lite mer träning i rastgården.

Men fy fan vad slut jag blev bara efter en liten stund. Kände mig helt off och var helt utmattad när jag gick hem. Det finns ingenting i hela världen som är så jobbigt och ansträngande för mig som att träffa nya människor. Men jag vill ju så gärna. Varför måste det vara såhär, går det att lära sig att vara social? Jag har ju lärt mig så mycket annat, som kommer naturligt för "vanliga" människor. Kanske kan jag lära mig detta också?

Sömnen är fruktansvärd. Jag ligger inte vaken, jag sover, men är lika utmattad när jag varknar som när jag gick och la mig. Spänner och vrider mig i sömnen, vaknar med hjärtklappning och ont i leder och muskler. Provar med propavan i kväll, får se om det gör mig mer avslappnad. Efter eftermiddagens samtal med terapeuten så kändes det ändå lite bättre. Han är bra att ha! Men idag var det näst sista gången. Det känns lite sorgligt och lite skrämmande. Jag har fått träffa honom varje vecka i tre år nu. Men jag är redo.