Det här med empati
Vi pratade ganska mycket om det här med empati. Att tydligen saknar jag helt förmåga att känna empati på ett normalt sätt... vet inte riktigt vad jag känner över det. Jag tycker inte att jag är oempatisk. Men jag har väldigt svårt för att relatera till och dela andra människors känsloupplevelser. Jag blir inte ledsen för att någon annan (närstående) är ledsen, så länge inte det som gör personen i fråga ledsen också gör mig ledsen. På samma sätt kan jag inte heller dela någon annans glädje. Är det så för andra? Att man blir ledsen eller glad för att någon man bryr sig om är ledsen eller glad, utan att orsaken har något med en själv att göra? Min terapeut förklarade att det är för att man identifierar sig med vad andra känner och upplever och på så sätt till viss del kan dela känslan, men att jag inte kunde det.
Oftast blir jag väldigt besvärad när andra har starka känsloupplevelser som inte direkt rör mig, för då vet jag inte hur jag ska bete mig... Vill bara att allting ska återgå till det normala. Det är knepigt, för det är heller inte så att jag inte bryr mig. Absolut inte! I tanken så bryr jag mig, men jag saknar känslan.
Ett litet citat från boken, om något annat som jag ofta råkar ut för:
Det kan också hända att vi som har autism/AS vill diskutera ett samtalsämne längre än de andra. Då finns det risk för att vi uppfattas som tråkiga eller tjatiga.
Haha, detta gör jag tydligen hela tiden, fast jag inte själv är medveten om det. Men vadå, om jag tycker att någonting är roligt att prata om så vill jag väl prata om det igen (och igen), oavsett om jag precis har haft samma diskussion! Det är väl inget fel med det? :P
Jag har fått diagnosen A-typisk autism och känner igen mig i mycket av det du skrev här.
Men att vi som har nån form av autism skulle sakna empati håller jag inte med om och jag tycker absolut inte att du är oempatisk. :)
Men det kan stämma om man ser det så att man inte riktigt kan relatera till andras känslor.
Jag har inte funderat så mycket på min diagnos. Jag vet nog alldeles för lite om det.
Men jag kan ibland ha svårt att veta vad andra känner, det är inte självklart för mig att en person känner sig ledsen, gled eller kanske arg, jag har också svårt att tolka ansiktsuttryck.
Men mitt största problem i min diagnos är nog förändringar och om något skulle bli förändrat, om något skulle förstöra det som är normalt för mig.
Och jag är också så, jag skulle kunna fortsätta ett samtalsämne i all oändlighet. Och en sak som jag har funderat på (som du kanske också känner igen dig i?) är att när man sitter vid ett bord, till exempel på orana och de "vuxna" pratar. Då är det svårt att komma in i diskussionen, för så fort man har kommit på nåt att säga om det de pratar om har de redan börjat prata om nåt annat. :P
Jag har också AS, men jag blir glad eller ledsen när folk i omgivningen är det. Fast det måste vara nån riktigt närstående iofs., så att jag känner att mitt eget liv blir lite sämre/begränsat alt. bättre/utvidgat på grund av personens sinnesstämning. Händer det lite mer i periferin drar jag mig helst undan det jobbiga och försöker låtsas att allt är som vanligt, för det är ju så jag tycker bäst om när det är - allt på sin plats, i invanda rutiner, lugnt och fint och jag har koll.
Hej. Vi känner inte varandra men jag reagerade för det du skrev att din psykolog sa att personer med AS/ASD helt skulle sakna förmåga att känna empati på ett normalt sätt, Det stämmer inte alls enligt den forskning som finns. Däremot kan vissa personer med AS/ASD sakna förmåga till intuitiv empati, d.v.s. man kan inte, automatiskt, förstå hur andra människor känner men om man får det förklarat för sig så har man förmåga att känna med den andra personen.
Svar till Anne:
Hej, kul att du kommenterar :)
Min terapeut menade inte alla med AS, utan mig specifikt, kanske var lite otydlig med det! "på ett normalt sett" menade jag heller inte att jag inte känner det alls - utan precis som du skriver så sker det bara inte automatiskt. Du har helt rätt i att man inte saknar förmågan att känna empati, men kan behöva en extra förklaring för att förstå.
Mvh Sofia
Hej!
Jag känner verkligen igen mig i det med att diskutera ett ämne liiite för länge.
Och att sen inte uppfatta signalerna att man ska sluta.
Sen är det också tvärtom.. När någon diskuterar en sak, förstår jag verkligen inte varför personen ens vill prata om den saken. Jag blir uttråkad och går oftast därifrån då.
Och ja, det skrev jag nog inte.. jag har också Asperger ;)
