Just ikväll så mår jag riktigt pissdåligt. Känner ett sådant hat och äckel mot hela min omgivning.
Extremt socialfobisk kanske man kan säga. Det här med att bo i lägenhet är egentligen något som jag avskyr och har väldigt svårt för. Att ha så många främmande människor vägg i vägg, jag kommer aldrig undan dem. Att möta någon i trappan är en mardröm.

Det låter kanske osympatiskt då alla dessa främlingar inte har gjort mig något... Jag ska förklara hur det känns för mig. Alla människor har en privat sfär runt om sin kropp. Hur stor denna är skiljer sig åt i olika kulturer och naturligtvis är den olika stor beroende på vilka relationer vi har till människorna omkring oss. En nära vän eller en partner kan komma alldeles intill utan att det känns obehagligt. Men om en total främling ställde sig med ansiktet tio centimeter från ditt bara för att fråga om vägen, så skulle det upplevas som konstigt och hotfullt.

När jag mår såhär som jag gör nu så är min privata sfär ca hundra meter i diameter. Kommer främmande människor inom den gränsen så mår jag fruktansvärt dåligt, känns precis som om någon stod och skrek dig rakt i ansiktet. Tänk dig att inte ha någon hud, ingen barriär mellan dig och omvärlden. Jag känner grannarnas närvaro från andra sidan väggen, för att inte tala om alla hundratals människor i husen bredvid, och vill bara springa ut i skogen och gömma mig. Som autisktisk gör det fysiskt och psykiskt ont när omvärlden tränger sig på och bombaderar mig med sinnesintryck, eller som nu bara med sin existens.

Känslan säger mig att alla människor är onda och vill mig illa. Bussresan hem från stallet var fruktansvärd, ett skrikigt tonårsgäng bakom och bredvid mig. Äckel och skräck, har fortfarande inte kunnat skaka av mig känslan av hat.

Om jag bara kunde få ha två saker i mitt liv nu så skulle allting bli så oerhört mycket bättre och lättare - en bil, så att jag slipper använda kollektivtrafik och ett hus, så att jag slipper ha så många grannar. Mycket bättre!