Joar åkte hem idag, och det känns alltid lite jobbigt. Saknar honom redan.

Men jag försöker att andas ut och hitta lite lugn. Känner mig så fruktansvärt stressad, men har aldrig riktigt stannat upp och känt efter vad det är som stressar mig. Nu när jag tänker efter så är det två konkreta saker som jag faktiskt har anledning att känna stress över. Det är matten, som jag egentligen inte har några problem med och till och med tycker är kul. Men jag har haft så svårt att komma igång, att jag nu ligger jättelångt efter. Den andra saken är behovet av att hitta en dagmatte till Isis. Ensamträningen går redan mycket bättre, men mina två ridlektioner varje vecka är fortfarande lite för lång tid för henne att vara hemma själv.

Det är nog så jobbigt, men kanske inte livsavgörande... Ändå känns det som om jag springer för mitt liv. Och så vill jag inte ha det, när det inte finns någon anledning. Det är så viktigt att man gör sig själv medveten om vad som får en att må dåligt och sen jobbar aktivt för att förändra det. Annars kommer det aldrig att bli bättre. Kan bli så irriterad när jag ser människor fortsätta i samma mönster år efter år samtidigt som de påstår sig hata sina liv. Avskyr den här offermentaliteten. Ta makten över ditt liv och börja förändra det som inte är bra, lite i taget. Så ser i alla fall jag på det...