Har som ni märker inte orkat blogga den senaste tiden, men jag ska försöka komma igång igen nu.
Det har varit lite jobbigt, så det hade nog bara blivit gnäll-inlägg ändå. Har varit sjuk, trött och orolig. Men det är inte direkt något som har hänt, egentligen är allt som vanligt.

Men nu äntligen så börjar man kunna ana lite vår i luften, och jag känner hur livet sakta återvänder. Jag vill ha en förändring, jag är redo för nästa steg. Jag är trött på min negativa inställning till omvärlden. Jag är extremt socialfobisk, och även om jag verkar "våga" lite mer nu än vad jag gjort tidigare, så har min inställning inte förändrats det minsta. Jag är bokstavligt talat livrädd för andra människor. Den här rädslan, vet jag ju nu, kommer från min asperger-diagnos. Eftersom jag sällan vet hur jag ska bete mig i sociala situationer, har jag i rent självförsvar valt att undvika i stället för att riskera att göra fel. Och de gånger jag har gjort fel har effektivt avskräckt mig från att försöka igen.

Men jag anser att alla själva väljer sitt liv och sin situation, och nu är jag trött på denna rädslan. Den gör mig så mycket mer handikappad än vad aspergern gör mig. Jag kan heller inte styra över den diagnosen, men jag kan välja att styra mina tankar. Ett litet experiment: jag känner mig alltid illa bemött och ignorerad av andra - kan det vara så att det är mina förutfattade meningar om att människor är elaka och mitt avvisande kroppsspråk - som får folk att bemöta mig så - och inte deras inneboende ondska? Jag har konstruerat en utmaning åt mig själv. Varenda gång jag känner obehag och vill undvika en social situation, så ska jag uppmärksamma och konfrontera mina känslor, och sen göra tvärtom.

Nu när jag medvetet lägger märke till de här känslorna inser jag hur sjukt ofta de kommer, att jag lever med dem nästan ständigt. T.ex när jag är ute och går och möter en annan människa på trottoaren - direkt kommer obehaget, personen vill mig illa. Men jag kommer på mig själv med dessa tankar och tvingar mig själv att tänka om, till och med möta blicken och le, om jag är på det humöret. Men det viktigaste är att jobba med inställningen. Jag behöver inte söka upp situationer att exponera mig i (aldrig mer!), men jag får inte undvika situationer i vardagen som utlöser det här obehaget. Ett annat exempel; om jag är på väg ut, och hör en granne i trappan får jag panik och smiter snabbt in igen. Nu tänker jag istället varför är jag rädd för mina grannar? och tvingar mig själv att gå ut som planerat. Ett gäng som sitter och skrattar bakom mig på bussen, jag tänker direkt jävla as, de skrattar åt mig men kommer på mig själv och kontrar med nej, varför skulle de göra det?, tvingar mig själv att inte hoppa av, sjunka ihop i sätet och gömma mig. Att inte gå i försvar så fort någon tilltalar mig.

Alltså, detta är sjukt jobbigt. KBT på hög nivå. Men jag vill inte ha det såhär längre. Det finns så mycket jag vill göra, men inte vågar. Men nu samlar jag mod.